søndag 31. mars 2024

Marzahn, mon amour av Katja Oskamp

Marzahn mon amour kom ut i Tyskland i 2019, og lå lenge på bestselgerlisten. Den ble nominert til flere priser før den i fjor ble vinner av International Dubliner Literary Award. Katja Oskamp vokste opp i Berlin og var 19 år da muren falt, dette inntrykket preger naturlig nok denne romanen, som jeg likte veldig godt.

Forlaget om handlingen:
En kvinne på vei inn i de «usynlige årene» som middelaldrende forlater sin mislykkede skrivekarriere for å omskolere seg til fotpleier i forstaden Marzahn, hvor DDRs middelklasse flyttet inn i nybygde betonghøyhus i utkanten av Berlin på 1970-tallet. Mens føtter files, vaskes og smøres forteller kundene sine livshistorier.

Marzahn, mon amour er en fortelling om en bydels forvandling fra et hverdagslig perspektiv. En hjertevarm beretning om det livet som var, det som kunne ha vært og det som gjenstår fortalt gjennom et rikt persongalleri.

Forlag: Press
Utgitt: 2019/på norsk 2024
Sider: 172
Kilde: Bookbites

For en herlig roman! Jeg er ikke glad i tær, ser knapt nok på mine egne, så å skulle lese en historie om en pedikyrist antok jeg kom til å bli en utfordring. 

Heldigvis skriver Oskamp muntert og naturlig om alle kundene til hovedpersonen, og kun enkeltord innimellom fikk meg til å vende blikket vekk fra siden, for å riste av meg synet av neglesopp og annet unevnelig.

Jeg frydet meg over historien, og ikke minst over blikket på DDR-tiden, som flere av de tilårskomne kundene hennes har minner fra. Ja, for det skravles når det sitter kunder i stolen, som etter fotbadet, heises opp, og tituleres som en trone.

                                    Tiffy ser storøyd på meg med de mørkebrune øynene sine, vannet stiger, så taper hun kampen mot tårene og rørelsen idet jeg roper: Jobben vår er dyrebar! Kundene våre er toppen! Marzahn, mon amour! Herregud, nå dikter`a igjen, sier Flocke og smiler. Det må jeg jo, snuppa, svarer jeg, ingen kan vel leve av bare føtter.


Tips om denne romanen fikk jeg fra en NRK-podcasten Åpen bok, som kaller den postkommunistisk feelgood-litteratur. De snakket om språket som innimellom bærer litt preg av et forsøk på østkantdialekt, men som oversatt til norsk ikke satt helt, dette er jeg helt enig med.

 At dette er en underholdende og fin roman, er det ingen tvil om,
jeg hadde stor glede av en tur innom Marzahn.
 

6 kommentarer:

  1. Jag hade funderat på att läsa den här, men har läst både negativt och positivt om den, så har inte bestämt mig.

    SvarSlett
  2. har varit hos fotvårdare en gång för någon månad sedan. ska beställa ny tid. viktigt att ta hand om sina fötter. förstår inte varför inte män blir osynliga i medelåldern? tack för smakebiten! läser gärna boken

    SvarSlett
  3. Det är dags för mig att beställa tid för fotvård igen. Tack för påminnelsen :)

    SvarSlett
  4. Jag älskar att få fotvård men förstår inte hur människor kan vilja jobba med det?

    SvarSlett
  5. Jeg likte boka veldig godt. Var som deg litt skeptisk til å begynne med til temaet føtter og det som følger med hos en fotpleier, men ristet av meg det som var litt ekkelt, fordi jeg ble mer opptatt av historiene til kundene, og de som jobbet der, samt denne delen av Berlin. Godt fortalt, godt skrevet, nydelig rett og slett. Har faktisk ikke blogget om den, men skrev litt om den på instagram.

    God søndag til deg:) I dag regner det her..

    SvarSlett
  6. Har nyligen fått fotvård och det är ljuvligt. Tack för smakbiten!

    SvarSlett